Jag har massor att berätta!

ÄNTLIGEN!
Det känns som om studiemängden börjar krympa i kanterna. Nästa vecka är det bara två labbrapporter att lämna in, ett MCQ (multiple choice question) prov och muntligt spanska prov...

Förra veckoslutet var för min del ganska tungt mentalt. Saknad är en otroligt genomträngande känsla. Mer som ett molande tillstånd egentligen. Saknad måtte emellertid vara i enlighet med hur starkt förhållandet mellan två personer är. Att dessa känslor i sig kan vara så dominerande är däremot redan ofattbart.

Nu mår jag däremot minst lika bra som förut. Det verkar som jag genomgick en smärre shock av att separeras från någon så kär. (Min pojkvän flög alltså till Kina på semester för den som inte läst mitt föregående inlägg). Det är klart, jag har genomgått det redan förut varje gång vi måste skiljas åt. Skillnaden är att vi denna gång har spenderat varje dag tillsammans i ungefär sex månaders tid före den plågsamma separationen.

Jag insåg att det egentligen är min allra första gång helt på egen hand. Min allra första gång på riktigt.Och tänk, jag klarar mig!

För att övergå till veckodagarna som följde efter mitt självömkansfulla veckoslut, så blev det som vanligt många sista-minuten kursarbeten att utföras. (Mitt mål är fortfarande att börja studera aktivt redan på veckoslutet för att bli av med denna säkerligen hälsonedbrytande vana!). Följaktligen skippade jag även denna vecka min nattssömn mellan onsdag och torsdag. Igår natt fick jag däremot överraskande nog några timmars sömn.

Idag på morgonen lämnade jag alltså in den sista och största labbrapporten för veckan. Och oj, vad skönt! Jag kunde äntligen andas in den uppfriskande luften av nyvunnen frihet från långa timmar av tangentbords-utnyttjande. Och det var ett djupt andetag. Resten av dagen (håltimmarna) spenderade jag nämligen mestadeles ute i det värmande solskenet tillsammans med nepalesiska vänner.

Jag insåg att det var en tid sedan jag kunde slappa som jag gjorde. Och inte vilket slappande som helst, utan avslappnat slappande med vänner. När sista föreläsningen var över, och det var dags att åka hem, kände jag hemskt starkt för att gå ut och socialisera. Att gå ut bara för att vara bland människor kändes redan som en tillräckligt tillfredställande lösning. Således tog jag nästa bästa tåg till London, men gick via supermarket på vägen hem.

Vad som skulle ha varit en en-timmes lång shoppingrunda förlängdes till två timmar. Nästan hälfen av denna tid upptogs av ivrigt babblande om Finland från en trevlig ung bangladesisk man som var en av de anställda där. Det började med att jag frågade honom om de säljer vanillinsocker. Jag beskrev bakverkstillsatsen som "vanilla powder", vilket han aldrig sett i den formen, så jag förklarade att det bra kan vara i en annan form men att jag brukar köpa det i pulverform hemma i Finland.

Där var det magiska ordet. Han råkade nämligen ha ett väldigt stort intresse för just Finland eftersom han hade en farbror/morbror som bott 17 år i Finland, som regelbundet besöker sin finska vän där och som kan finska flytande (till och med bättre än sitt eget modersmål) plus några flera detaljer.

Därefter hade jag plötsligt en personlig shopping assistent som tog mig till de varor jag inte kunde hitta själv. Nästa gång jag går dit igen undrade han om jag skulle kunna komma med lite översatt webb-information om hur och vart han som internationell studerande kan ansöka till en finsk "MBA/Masters" utbildning (den utbildning som är högre än kandidat i Finland.. Jag kommer inte just nu ihåg vad den kallas).

Han betedde sig inte sliskigt eller påträngande på något sätt, snarare artigt, glatt och vänligt, så jag antar att han faktiskt hade ett genuint intresse för Finland och inte bara försökte uppehålla konversationen med en blond tjej.

Det är så trevligt att umgås med andra människor!