Jag må tacka demonstratören som ledde labbet idag att hon verkligen gjorde min dag. Den känns så bra när någon högljutt och indirekt förkunnar dig dum inför hela klassen. Jag skulle råda henne att ta en kurs eller två i självbehärskning och stresshantering...
Ja, jag är bitter. Och jag tänker ge henne sarkastisk feeback i samma stil som detta inlägg när det är dags för det efter kursens slut. (Hämndlystenheten måtte skimra i mina ögon...)
P.S. Jag hade inte ens slarvat med hemläxan. Hon råkade bara fråga om just det ämne jag var osäker om.
29 mars 2011
27 mars 2011
Min inre "gourmet" kock vaknade till liv
Förra veckan åt jag smörgås varje dag. Ibland både till morgonmål, lunch och middag. Det blir lätt så när man är endast en person som måste få slut på ett helt bröd före det möglar (fastän jag förvarar det i kylskåp! Köksskåpet är för varmt...)
Mandlarna råkade trilla med i processen. Jag hade köpt dem tidiagre ifall jag måste laga hemgjord mandelmassa, genom att blanda dem med marsipan (fråga mig inte hur!), för fastlagsbullarna. Det visade sig trots allt att den "marzipan" jag hade köpt redan smakade som mandelmassa, så nu har jag ännu mandlar utan livsmening som tjurar i köksskåpet.
Min lunch för kommande vecka kommer alltså inte att bestå av smörgås, utan av... (trummor) SUSHI !
Kanske inte varje dag denna gång däremot.
Det går att rulla sushi utan sushimatta!
Precis före middagstid blev jag sugen på någonting speciellt. Nämligen bröd med sylt och ost. Eftersom jag redan gjort slut på brödet fick jag kompromissa. Mamma föreslog scones, och scones blev till!
26 mars 2011
Morgonmål och varma känslor
Smörgås med sylt och ost. Av någon anledning fyllde smaken mig med ljuva sommarminnen. Det känns som en skatt, en styrka att ha så många vackra minnen att luta sig tillbaka mot av stunder med de människor jag älskar - familj och vänner. Jag upplever alltid då och då denna vilja att omfamna hela världen och alla de fina människor däri. Att må bra och känna sig nöjd ger ett ovärderligt inre lugn.
Insikten över att alla dessa människor är en del av mitt liv
är som en skatt av äkta, vita pärlor
som värmer min ficka inifrån
Insikten över att alla dessa människor är en del av mitt liv
är som en skatt av äkta, vita pärlor
som värmer min ficka inifrån
Bilderna är tagna av mig under åren 2008-2010.
Jag har massor att berätta!
ÄNTLIGEN!
Det känns som om studiemängden börjar krympa i kanterna. Nästa vecka är det bara två labbrapporter att lämna in, ett MCQ (multiple choice question) prov och muntligt spanska prov...
Förra veckoslutet var för min del ganska tungt mentalt. Saknad är en otroligt genomträngande känsla. Mer som ett molande tillstånd egentligen. Saknad måtte emellertid vara i enlighet med hur starkt förhållandet mellan två personer är. Att dessa känslor i sig kan vara så dominerande är däremot redan ofattbart.
Nu mår jag däremot minst lika bra som förut. Det verkar som jag genomgick en smärre shock av att separeras från någon så kär. (Min pojkvän flög alltså till Kina på semester för den som inte läst mitt föregående inlägg). Det är klart, jag har genomgått det redan förut varje gång vi måste skiljas åt. Skillnaden är att vi denna gång har spenderat varje dag tillsammans i ungefär sex månaders tid före den plågsamma separationen.
Jag insåg att det egentligen är min allra första gång helt på egen hand. Min allra första gång på riktigt.Och tänk, jag klarar mig!
För att övergå till veckodagarna som följde efter mitt självömkansfulla veckoslut, så blev det som vanligt många sista-minuten kursarbeten att utföras. (Mitt mål är fortfarande att börja studera aktivt redan på veckoslutet för att bli av med denna säkerligen hälsonedbrytande vana!). Följaktligen skippade jag även denna vecka min nattssömn mellan onsdag och torsdag. Igår natt fick jag däremot överraskande nog några timmars sömn.
Idag på morgonen lämnade jag alltså in den sista och största labbrapporten för veckan. Och oj, vad skönt! Jag kunde äntligen andas in den uppfriskande luften av nyvunnen frihet från långa timmar av tangentbords-utnyttjande. Och det var ett djupt andetag. Resten av dagen (håltimmarna) spenderade jag nämligen mestadeles ute i det värmande solskenet tillsammans med nepalesiska vänner.
Jag insåg att det var en tid sedan jag kunde slappa som jag gjorde. Och inte vilket slappande som helst, utan avslappnat slappande med vänner. När sista föreläsningen var över, och det var dags att åka hem, kände jag hemskt starkt för att gå ut och socialisera. Att gå ut bara för att vara bland människor kändes redan som en tillräckligt tillfredställande lösning. Således tog jag nästa bästa tåg till London, men gick via supermarket på vägen hem.
Vad som skulle ha varit en en-timmes lång shoppingrunda förlängdes till två timmar. Nästan hälfen av denna tid upptogs av ivrigt babblande om Finland från en trevlig ung bangladesisk man som var en av de anställda där. Det började med att jag frågade honom om de säljer vanillinsocker. Jag beskrev bakverkstillsatsen som "vanilla powder", vilket han aldrig sett i den formen, så jag förklarade att det bra kan vara i en annan form men att jag brukar köpa det i pulverform hemma i Finland.
Där var det magiska ordet. Han råkade nämligen ha ett väldigt stort intresse för just Finland eftersom han hade en farbror/morbror som bott 17 år i Finland, som regelbundet besöker sin finska vän där och som kan finska flytande (till och med bättre än sitt eget modersmål) plus några flera detaljer.
Därefter hade jag plötsligt en personlig shopping assistent som tog mig till de varor jag inte kunde hitta själv. Nästa gång jag går dit igen undrade han om jag skulle kunna komma med lite översatt webb-information om hur och vart han som internationell studerande kan ansöka till en finsk "MBA/Masters" utbildning (den utbildning som är högre än kandidat i Finland.. Jag kommer inte just nu ihåg vad den kallas).
Han betedde sig inte sliskigt eller påträngande på något sätt, snarare artigt, glatt och vänligt, så jag antar att han faktiskt hade ett genuint intresse för Finland och inte bara försökte uppehålla konversationen med en blond tjej.
Det är så trevligt att umgås med andra människor!
Det känns som om studiemängden börjar krympa i kanterna. Nästa vecka är det bara två labbrapporter att lämna in, ett MCQ (multiple choice question) prov och muntligt spanska prov...
Förra veckoslutet var för min del ganska tungt mentalt. Saknad är en otroligt genomträngande känsla. Mer som ett molande tillstånd egentligen. Saknad måtte emellertid vara i enlighet med hur starkt förhållandet mellan två personer är. Att dessa känslor i sig kan vara så dominerande är däremot redan ofattbart.
Nu mår jag däremot minst lika bra som förut. Det verkar som jag genomgick en smärre shock av att separeras från någon så kär. (Min pojkvän flög alltså till Kina på semester för den som inte läst mitt föregående inlägg). Det är klart, jag har genomgått det redan förut varje gång vi måste skiljas åt. Skillnaden är att vi denna gång har spenderat varje dag tillsammans i ungefär sex månaders tid före den plågsamma separationen.
Jag insåg att det egentligen är min allra första gång helt på egen hand. Min allra första gång på riktigt.Och tänk, jag klarar mig!
För att övergå till veckodagarna som följde efter mitt självömkansfulla veckoslut, så blev det som vanligt många sista-minuten kursarbeten att utföras. (Mitt mål är fortfarande att börja studera aktivt redan på veckoslutet för att bli av med denna säkerligen hälsonedbrytande vana!). Följaktligen skippade jag även denna vecka min nattssömn mellan onsdag och torsdag. Igår natt fick jag däremot överraskande nog några timmars sömn.
Idag på morgonen lämnade jag alltså in den sista och största labbrapporten för veckan. Och oj, vad skönt! Jag kunde äntligen andas in den uppfriskande luften av nyvunnen frihet från långa timmar av tangentbords-utnyttjande. Och det var ett djupt andetag. Resten av dagen (håltimmarna) spenderade jag nämligen mestadeles ute i det värmande solskenet tillsammans med nepalesiska vänner.
Jag insåg att det var en tid sedan jag kunde slappa som jag gjorde. Och inte vilket slappande som helst, utan avslappnat slappande med vänner. När sista föreläsningen var över, och det var dags att åka hem, kände jag hemskt starkt för att gå ut och socialisera. Att gå ut bara för att vara bland människor kändes redan som en tillräckligt tillfredställande lösning. Således tog jag nästa bästa tåg till London, men gick via supermarket på vägen hem.
Vad som skulle ha varit en en-timmes lång shoppingrunda förlängdes till två timmar. Nästan hälfen av denna tid upptogs av ivrigt babblande om Finland från en trevlig ung bangladesisk man som var en av de anställda där. Det började med att jag frågade honom om de säljer vanillinsocker. Jag beskrev bakverkstillsatsen som "vanilla powder", vilket han aldrig sett i den formen, så jag förklarade att det bra kan vara i en annan form men att jag brukar köpa det i pulverform hemma i Finland.
Där var det magiska ordet. Han råkade nämligen ha ett väldigt stort intresse för just Finland eftersom han hade en farbror/morbror som bott 17 år i Finland, som regelbundet besöker sin finska vän där och som kan finska flytande (till och med bättre än sitt eget modersmål) plus några flera detaljer.
Därefter hade jag plötsligt en personlig shopping assistent som tog mig till de varor jag inte kunde hitta själv. Nästa gång jag går dit igen undrade han om jag skulle kunna komma med lite översatt webb-information om hur och vart han som internationell studerande kan ansöka till en finsk "MBA/Masters" utbildning (den utbildning som är högre än kandidat i Finland.. Jag kommer inte just nu ihåg vad den kallas).
Han betedde sig inte sliskigt eller påträngande på något sätt, snarare artigt, glatt och vänligt, så jag antar att han faktiskt hade ett genuint intresse för Finland och inte bara försökte uppehålla konversationen med en blond tjej.
Det är så trevligt att umgås med andra människor!
19 mars 2011
Jag försöker lära mig skriva oftare och kortare blogginlägg
Idag flög min pojkvän till Kina. En resa tillsammans med föräldrar och mormor. Två veckor i Kina, två veckor i Indonesien.
Orginalplanen var att jag sku följa med, men det gick inte min kalender med på.
Nu kommer jag att:
Sakna honom mycket
--> distrahera mig själv med studier (vilket inte är ett probelm; finns HELT tillräckligt att göra!)
--> kanke, möjligtvis, sannolikt, eventuellt, måhända vara mer aktiv på Skype, FB och min blogg
Tur nog kommer familjen min på besök till påsklovet!
<3
Orginalplanen var att jag sku följa med, men det gick inte min kalender med på.
Nu kommer jag att:
Sakna honom mycket
--> distrahera mig själv med studier (vilket inte är ett probelm; finns HELT tillräckligt att göra!)
--> kanke, möjligtvis, sannolikt, eventuellt, måhända vara mer aktiv på Skype, FB och min blogg
Tur nog kommer familjen min på besök till påsklovet!
<3
18 mars 2011
Tid mellan raderna
Först av allt, tack till alla som satt ner tid på att skriva kommentarer till mig! Det är trevligt att veta att någon faktsikt också läser vad jag skriver här.
Puh, sista labbrapporten för denna vecka äntligen inlämnad!
Det är lustigt hur det känns som en belöning att kunna sitta ner och skriva ett nytt blogginlägg igen (egoismen flödar..?). Jag har också märkt att har börjat fotografera för bloggens skull och inte bara för mitt eget nöjes skull.. Nu saknas väl bara att jag förkunnar bloggande som min livsmening.
Det gör jag nog inte.
Vem som helst som studerar vet hur mycket tid det tar. I mitt uni rekommenderar de att man studerar 100 timmar för en 10 "credit" kurs. Att gå på föreläsningar ger 30 timmar, så de resterande 70 timmarna borde man studera på egen tid. Och jag går tolv kurser för tillfället.
Jag har ingen aning om jag följer rekommendationerna. För mig räcker det att jag har hunnit ifatt studietakten och blir godkänd i alla prov. Senast som min nepalesiska vän och jag kollade våra vitsord tyckte hon att jag var "sneaky" som börjat läsa mera till proven. Kanske jag någon dag till och med lyckas få 100%... Nä, det är nog ändå för ambitiöst!
Jag hinner oftast inte med Skype, vilket många har klagat över. Egentligen är det snarare så att jag inte vågar logga in, för jag vet att det kan leda till en eller flera långa och alldeles för trevlig konversationer som efteråt resulterar i lite stress för min del. Jag försöker så gott jag kan! Jag kommer att vara upptagen med studier ända tills mitt månadslånga påsklov börjar den 9 maj. Då kommer också familjen hit på snabbvisit. Något att se fram emot!
Onsdag tills torsdag var den längsta "dag" jag någonsin upplevt. Det kändes som EN väldigt, väldigt lång dag eftersom jag skrev labbrapport hela onsdag-torsdag natten. Bokstavligen. De få utspridda minuter av sömn jag fick var av misstag. Nästa dag kände jag mig lite vimmelkantig och somnade när jag satt stilla för länge, men utöver det mådde jag överraskande bra!
Något som jag är djupt förundrad över och överväldigande tacksam över är att min motivation och mitt humör inte har sinat ett dugg under denna fullspäckade studietid! Det gör hela livet mycket lättre!
Puh, sista labbrapporten för denna vecka äntligen inlämnad!
Det är lustigt hur det känns som en belöning att kunna sitta ner och skriva ett nytt blogginlägg igen (egoismen flödar..?). Jag har också märkt att har börjat fotografera för bloggens skull och inte bara för mitt eget nöjes skull.. Nu saknas väl bara att jag förkunnar bloggande som min livsmening.
Det gör jag nog inte.
Vem som helst som studerar vet hur mycket tid det tar. I mitt uni rekommenderar de att man studerar 100 timmar för en 10 "credit" kurs. Att gå på föreläsningar ger 30 timmar, så de resterande 70 timmarna borde man studera på egen tid. Och jag går tolv kurser för tillfället.
Jag har ingen aning om jag följer rekommendationerna. För mig räcker det att jag har hunnit ifatt studietakten och blir godkänd i alla prov. Senast som min nepalesiska vän och jag kollade våra vitsord tyckte hon att jag var "sneaky" som börjat läsa mera till proven. Kanske jag någon dag till och med lyckas få 100%... Nä, det är nog ändå för ambitiöst!
Jag hinner oftast inte med Skype, vilket många har klagat över. Egentligen är det snarare så att jag inte vågar logga in, för jag vet att det kan leda till en eller flera långa och alldeles för trevlig konversationer som efteråt resulterar i lite stress för min del. Jag försöker så gott jag kan! Jag kommer att vara upptagen med studier ända tills mitt månadslånga påsklov börjar den 9 maj. Då kommer också familjen hit på snabbvisit. Något att se fram emot!
Onsdag tills torsdag var den längsta "dag" jag någonsin upplevt. Det kändes som EN väldigt, väldigt lång dag eftersom jag skrev labbrapport hela onsdag-torsdag natten. Bokstavligen. De få utspridda minuter av sömn jag fick var av misstag. Nästa dag kände jag mig lite vimmelkantig och somnade när jag satt stilla för länge, men utöver det mådde jag överraskande bra!
Något som jag är djupt förundrad över och överväldigande tacksam över är att min motivation och mitt humör inte har sinat ett dugg under denna fullspäckade studietid! Det gör hela livet mycket lättre!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)