Jag försöker lära mig skriva oftare och kortare blogginlägg

Idag flög min pojkvän till Kina. En resa tillsammans med föräldrar och mormor. Två veckor i Kina, två veckor i Indonesien.

Orginalplanen var att jag sku följa med, men det gick inte min kalender med på.

Nu kommer jag att:
Sakna honom mycket
--> distrahera mig själv med studier (vilket inte är ett probelm; finns HELT tillräckligt att göra!)
--> kanke, möjligtvis, sannolikt, eventuellt, måhända vara mer aktiv på Skype, FB och min blogg

Tur nog kommer familjen min på besök till påsklovet!
<3

Tid mellan raderna

Först av allt, tack till alla som satt ner tid på att skriva kommentarer till mig! Det är trevligt att veta att någon faktsikt också läser vad jag skriver här.

Puh, sista labbrapporten för denna vecka äntligen inlämnad!
Det är lustigt hur det känns som en belöning att kunna sitta ner och skriva ett nytt blogginlägg igen (egoismen flödar..?). Jag har också märkt att har börjat fotografera för bloggens skull och inte bara för mitt eget nöjes skull.. Nu saknas väl bara att jag förkunnar bloggande som min livsmening.
Det gör jag nog inte.

Vem som helst som studerar vet hur mycket tid det tar. I mitt uni rekommenderar de att man studerar 100 timmar för en 10 "credit" kurs. Att gå på föreläsningar ger 30 timmar, så de resterande 70 timmarna borde man studera på egen tid. Och jag går tolv kurser för tillfället.
Jag har ingen aning om jag följer rekommendationerna. För mig räcker det att jag har hunnit ifatt studietakten och blir godkänd i alla prov. Senast som min nepalesiska vän och jag kollade våra vitsord tyckte hon att jag var "sneaky" som börjat läsa mera till proven. Kanske jag någon dag till och med lyckas få 100%... Nä, det är nog ändå för ambitiöst!

Jag hinner oftast inte med Skype, vilket många har klagat över. Egentligen är det snarare så att jag inte vågar logga in, för jag vet att det kan leda till en eller flera långa och alldeles för trevlig konversationer som efteråt resulterar i lite stress för min del. Jag försöker så gott jag kan! Jag kommer att vara upptagen med studier ända tills mitt månadslånga påsklov börjar den 9 maj. Då kommer också familjen hit på snabbvisit. Något att se fram emot!

Onsdag tills torsdag var den längsta "dag" jag någonsin upplevt. Det kändes som EN väldigt, väldigt lång dag eftersom jag skrev labbrapport hela onsdag-torsdag natten. Bokstavligen. De få utspridda minuter av sömn jag fick var av misstag. Nästa dag kände jag mig lite vimmelkantig och somnade när jag satt stilla för länge, men utöver det mådde jag överraskande bra!

Något som jag är djupt förundrad över och överväldigande tacksam över är att min motivation och mitt humör inte har sinat ett dugg under denna fullspäckade studietid! Det gör hela livet mycket lättre!

En snabbis

Hade just en ögonöppnande konverstaion med min nepalesiska vän. Hon dela med sig av sina visdomar med lilla unga flickan jag som alltid oroar sig för mycket. Hon sa att hon också brukade oroa sig för mycket, men sen insåg hon att det var helt i onödan. Alla bryr sig sist och slutligen huvudsakligen om sig själva.

Det låter själviskt, men det är det egentligen inte. Förstås bryr vi oss också om andra, men vi borde förstå att alla också tar hand om sig själva. De behöver inte nödvändigtvis någon som ser efter vad exakt de gör. Speciellt om de inte har bett om det. Om vi utgår från det, kan vi skona oss själva överflöd av möda och oro som, när det kommer till kritan, bara gör oss själva stressade.

Kanske det inte är en nyhet för dig som läser detta, men själv har jag aldrig riktigt insett det förrän nu.

Nu gäller det bara att försöka komma ihåg det också!

Trött = äldre?

När jag gick i gymnasiet sportade jag med att sova alldeles för lite. Jag kände mig aldrig trött efter en fem timmars natt. Hjärnan blev däremot ännu långsammare än dess normala snigelfart. Några större biverkningar än så lade jag aldrig märke till. Inte ens när jag hade sovit bara tre timmar.

Denna vecka har jag sovit fem timmar per natt. Utom en morgon då jag försov mig. Vad som överraskar mig är att min kropp inte tycks klara av sömnbrist flera dagar i sträck numera. Jag har nästan kollapsat (<- överdrift) av trötthet och hunger så fort jag stigit innanför ytterdörren till vårt hem.

En dag kände jag mig till och med lite sjuk. Och idag vaknade jag upp med sjuk hals. Jag tror jag blir sjuk. Hoppas inte.
Min pojkvän och jag planerade nämligen att gå till gymmet idag. Vi betalar båda en måndasavgift på £24 som berättigar oss till att gymnastisera hur mycket vi hinner och vill. Vi beslöt däremot att skjuta på det tills imorgon. Vi har skjutit på det ända sen onsdag (men vi var där redan en gång på måndag!)

Att vara så här dödstrött (och sjuk?) får mig att undra, är mina unga år redan förbi? Kanske min kropp bara är lite ovan efter jullovet. Eller så börjar den helt enkelt få nog.

Hursomhelst, idag ska jag SOVA!

Frogger under nerv-slitande rusningstid

Nu när uni har börjat igen blir jag påmind om hur "härligt" smockfullt London är. Speciellt under rusningstid. Igår var det så illa att jag på Waterloo tågstation kände mig som grodan i videospelet Frogger (med undantaget att jag måste se upp för människor istället för fordon). Min pojkvän tyckte det inte var något märkvärdigt. För honom är det vardagsmat.

Trängseln ger sig till känna även i metron under de värsta tiderna. Du har talang om du lyckas gräva fram din mobil utan att ge någon en vass armbåge i sidan.

I början ursäktade mig alltid för minsta lilla knuff, men den artigheten tycks börja avta. Vissa människor verkar, kanske omedvetet, ha slutat bry sig om andra helt och hållet. De ser sina medmänniskor som en irriterande trögflytande massa istället för separata individer, som är minst lika irriterade som de själva. Dåligt humör sprids som pesten. Det är nästan lite skrämmande.

MEN, än så länge har jag överlevt.

P.S. Man kan spela Frogger gratis på följande länk: http://www.happyhopper.org/